En liten mathaul

Pär hade ärende till läkare i Vasa idag och jag erbjöd mig köra honom i gengäld mot att jag fick gå ett par ärenden myself. Han var inte sen att gå med på detta.

Först en snabb sväng på loppis, det där mest intressanta jag hittade var den här rullen Rolig Tråd:

Tänker mig att jag ska använda det i nåt stickprojekt som specialeffekt.

Mitt egentliga ärende var Hot Curry Market, dvs en asiatisk livsmedelsaffär (som säljer det mesta icke västerländskt ska sägas, så Asien does not cover it). Aldrig känner man ju sig så mycket som en kolonialherre med linnekostym och käpp som när man storögt går och försöker orientera sig mellan hyllorna i en matbutik som inte ser ut som den matbutik man är van med. Men det får det vara värt, det är ju också härligt. Älskar att handla mat utomlands och det här är väl det närmsta man kommer just nu. Vill ni se vad jag köpte?

Asig bild men så är det när man hänger med mig.

Ett par saker jag gick dit för, men mest sånt jag slängde i korgen på ren impuls. Kryddorna (hel kardemumma, curry, bockhornsklöver och svartkummin) och den krispiga chilioljan var det jag skulle ha och dom hittade jag allihopa. Även ospecificerade “roliga nudlar till kontoret” stod på inköpslistan. Sen kom jag på att sojan var slut hemmavid så en flaska Healthy boy fick slinka ner i korgen. Hushållspack gochujang, ja men visst, det är alltid bra att ha hemma. En burk sardiner för att inget är så snyggt som en burk sardiner. En påse plaintain chips pga snackssug och en påse wasabi rice crackers av ungefär samma anledning.

Och till sist, i kassan var jag törstig och råkade se en rosa dryck (hur ofta är dryck rosa egentligen? allt för sällan) i kyldisken och så köpte jag en flaska jordgubbsmjölk också när jag ändå höll igång. Fast jag har inte druckit den än.

Det enda jag smakat på än är riskakorna och dom har jag ätit halva påsen av på ungefär den tid det tagit mig att skriva det här inlägget. Så nu stänger jag påsen och säger hej för idag.

Ostron, oreokex & sommarlov

Jag var hos naprapaten imorse, eftersom jag är så spänd överallt. Jag är tydligen spänd i skallen mest, men också i nacken och käken. Det gjorde fruktansvärt ont på vissa punkter, men nu i efter hand känner jag mig sådär omtumlad och avslappnad som man bara gör efter en sån behandling. De där värsta huvudvärksveckorna är också över nu.

Den här veckan har jag avslutning med båda ordkonstgrupperna - tur är väl det, för jag tror inte jag skulle kunna hitta på program för en vecka till. Det går alltid jämnt ut den här tiden på året. Orken och påhitten. Jaghar bestämt mig för att bjuda grupperna på både Oreo-kex och Domino-kex som avslutningsfika. Under större delen av vårterminen har nämligen en hätsk debatt stormat i åtminstone en av grupperna där jag å ena sidan tycker att Domino-kex är godare och där barnen å andra sidan tycker att Oreo-kex är mycket, mycket godare. Om jag på nåt sätt lyckas få till ett blindtest med kakorna så vore det det bästa egentligen.

Igår skrev jag under kontraktet med Rabén och Sjögren. Min nästa bok, än så länge kallad Cyklarna, kommer alltså ut på två förlag i höst. Eller den kommer ut som ett samarbete mellan good old Schildts & Söderströms och R & S. Känns som en lyx jag knappt är värdig att få ha två förlag i ryggen, men jag skådar icke given häst i mun. Är bara jätteglad.

På tal om hästar jobbade jag som en sådan förra veckan. Speciellt många fler timmar vet jag inte om det blev, men eftersom jag dels var till Helsingfors en sväng och dels jobbade i Vörå hela helgen kändes den extralång. I Helsingfors var det ett annat liv. Det var 20 grader varmt och människor i alla parker och bubbel och ostron. Nu när jag skriver det låter det ju inte så betungande i och för sig.

Det var förresten verkligen ostron, ordagrannt. Har aldrig ätit ostron förr och trodde inte jag skulle gilla dem, men det gjorde jag. Levlade upp i livet där och då kände jag. Fick också en så välbehövlig dos av samtal och skvaller de två dagar jag var där. Don’t get me wrong, jag sitter ju inte och är tyst här hemma heller, men de flesta av mina kollegor och ganska många av mina vänner bor inte där jag bor och det är ju kännbart. Så är det bara.

Men med det sagt, det var med en lättnadens suck jag beträdde de folktomma gatorna i Jeppis igen. Älskar den där stimulansen, men älskar ännu mer att dra mig tillbaka hit upp. Som ett litet folkskyggt.. eh, ostron. Och de nya matupplevelserna är långt ifrån begränsade till huvudstadsområdet. I söndags, på väg hem från sista kursdagen den här sidan sommaren i Vörå svängde jag in och köpte en mjukglass på en parkering jämte riksåttan. Har sett den där mjukglassbilen stå där i flera år och alltid fånigt tidigt på våren och alltid tänkt: vem svänger in här och köper en glass? Jag! Jag gör det tydligen. Det fanns tre smaker att välja på: päron, vanilj eller päron-vanilj. Jag tog en päron-vanilj.

Det smakade sommarlov.

Önskerubrik: Mazarinens historia och dess betydelse i mitt liv

Under de närmaste veckorna kommer jag harva igenom ett gäng önskerubriker jag fått skickat till mig på Instagram. Jag efterlyste specifikt smala och oväntade sådan och ni levererade! Vill du också vara med och önska rubriker, kommentera på bloggen.

Jag är inte konservativ i många frågor, men i vissa detaljfrågor är jag nästintill kristdemokratisk i min hållning. Affärers öppethållningstider (man kan gott ha stängt söndagar och andra helgdagar), frisyrer (bör hållas rimliga, *erhm erhm* looking at you Josefin Johansson) och fikabröd. Helst ska bakverk ha åtminstone ett par hundra år på nacken om ni frågar mig. Och det gör ni ju, uppenbarligen.

Jag har utarbetat en s k fikatrappa, för att lättare kunna visa på hur jag ser på fikabröd och när det passar sig att äta dem. Notera att alla bakverk kan göra resor uppåt i trappan om man vill, men jag tycker inte fikabröden ska beblanda sig med trapporna under dem i onödan. Däremot bestämmer du ju själv vad som är en högtid eller helg. Jag tycker ändå att man ska försöka vara restriktiv, magin i en pudrig prinsessbakelse försvinner om den blir för ofta förekommande.

Jag bakar aldrig och därför är det bara köpekakor längst ner i vardagstrappen, men om du är av den bakande sorten så kan du givetvis byta ut Marie-kexet mot en dröm eller nåt liknande.

Det absolut förnämsta bakverket på denna jord och i trappan är mazarinen. Egentligen kunde du väl hälla i en skvätt bittermandel i nästan vad som helst och jag skulle köpa det, men i mazarinen har bittermandeln hittat sin absolut bästa form. Runebergstårta är inte dum den heller speaking of bittermandel, men den hittar vi ju högst upp i trappan, ouppnåelig största delen av året.

Visste ni att mazarinen har två dagar i almanackan? 10:e januari är det mazarinens dag och 13:e mars är det mazarindagen. Jag tycker ju att en bra mazarin tåls firas flera gånger i året, men det är ändå irriterande att det inte existerar en och en enda dag för denna drottning bland bakverk. Tyvärr är mazarinens goda namn utnyttjat och jag skulle säga att fyrpacken mazariner som säljs på vilken simpel mataffär som helst har långt kvar till äkta mazarin-excellens. En riktigt god mazarin stöter man tyvärr på allt för sällan. Den ska ha sötma, mjällhet, friskhet och ett djup. Oftast saknas en eller flera komponenter.

Jag har aldrig bakat mazariner själv, eftersom jag aldrig bakar, dessutom föredrar jag att bli serverad dem på fat utan större ansträngning från mitt håll. Det ska vara lite flärd kring mazarinen, den ska inte ätas i en eget anletes svett. Mazarin ska förstås helst ätas på konditori och inte på café, men finns det mazarin på menyn tar jag i 9 av 10 fall den oavsett etablissemangets namn. Jag föredrar min mazarin plain, utan större utsvävningar, men kan ändå tycka sorten med hallonsylt har sin egen charm. Det inte många vet är att mazarin med hallonsylt faktiskt har ett eget namn, då äter du en katalan.

ill. ur Le livre de pâtisserie

Det råder delade meningar om varifrån nament mazarin kommer förresten, vissa hävdar att den är döpt efter Jules Mazarin (eller Giulio Mazarini som han egentligen hette före förfranskningen av namnet), en kardinal och minister i Frankrike på 1600-talet. Andra menar att namnet kommer från äldre franskas ord för skål eller bägare, maserin. Även om bakverket tros ha anor ända in på 1600-talet kan vi tacka den franska kocken Jules Gouffé som på 1800-talet gjorde mazarinen till det den är idag. I hans klassiska och otroligt vackert illustrerade Le livre de pâtisserie (1873) träffar vi på mazarinen tillsammans med ett flertal andra rikligt utsmyckade bakverk.

Oavsett hur många sekler mazarinen har på nacken håller de ännu idag. Jag skulle starkt rekommendera att beställa en nästa gång det vankas kondisbesök. Även om chansen att det ska vara en perfekt mazarin är ganska små, är en halvhjärtad mazarin godare än de flesta andra bakverk.

Recept: Hasselnötsbiffar

Onsdag, lillördag, wohoo! Ska du göra hamburgare dagen till ära? Vilken tur att jag sitter på ett rätt så lyckat recept på hasselnötsbiffar jag gjorde förra veckan. De funkar också jättebra att inte ta som hamburgare, vi åt dem tillsammans med ugnsrostad spetskål och jag ångrar inte direkt den måltiden heller.

Jag mäter ju sällan något alls när jag gör mat, så det är lite på en höft, men för ungefär 7-8 biffar behöver du

En påse hasselnötskross
En gul lök
Typ 1-2 dl ströbröd
Typ 2 dl riven ost
4 ägg
1 buljongtärning upplöst i en liten mugg kokande vatten
Kanske 1/2 dl havrekärnor
Ungefär 1 dl solrosfrön (har du inte havrekärnor kan du bara använda mer solrosfrön istället, dom fyller samma funktion)
Salt, kryddpeppar

Det är egentligen bara att blanda allt precis som det är, först det torra och sen på med det våta. Förutom löken som du ska riva ner. Ja, du ska riva, det blir mycket saftigare än att hacka. Vattnet du blandar buljongen behöver väl inte vara absolut kokande, det är nigen extremsport du hänger dig åt, men har du en tekokare gör du det enklast genom att göra en kopp te men minus te-påse och plus buljongtärning istället. Du kan med fördel hälla i buljongkoppen när den fortfarande är lite varm, så smälter osten lite och gör det enklare att forma biffar.

Eftersom de innehåller både ägg och ost redan behöver du inte tänka veganskt, så stek biffarna i smör. De blir rätt kompakta och väldigt mättande, men när har det varit en nackdel? Du kan improvisera kring mängden ströbröd om du vill uppnå olika grader av kompakt-itet. Du kan också byta ut och fundera fram andra gruner och fröer som kanske passar bättre eller lika bra, beroende på vad du har i skafferiet. Huvudsaken är att du har lite olika storlekar på det, så det blir lite konsistens.

Ät dom med nånting såsigt och nånting krispigt och nånting mjukt. I din onsdagshamburgare till exempel!

16: Fikade juligt på kontoret

Det här är sista veckan i vårt kontor eftersom ordkonstprojektet i den form det är nu är tar slut. Det känns både lite skönt att sätta nån slags punkt men också så klart vemodigt. Speciellt eftersom jag och Anniina haft så roligt tillsammans. Men tack och lov får vi fortsätta jobba tillsammans lite ändå efter årsskiftet, även om det inte blir on a daily basis som nu.

Idag åt vi jultårtor till kaffet och det om nåt är väl julig fika? Det här är alltså en finsk julgrej for you Swedish readers; smördeg med plommonsylt. Mycket godare än vad det låter? Vi åt våra tårtor till tonerna av den här geniala juliga mash-upen jag blev tipsad om igår:

Dubbelt juligt i dagens lucka alltså. Varsågoda bara!

Hemliga manus, indiska ärtsoppor och discohundar

Senast vi hördes hade jag just slukat en pangpizza, men ni kanske är nyfiken på vad som hände sen?

Det kanske inte är så koscher att skryta om presenter man gett, men i fredags om kvällen satt jag och pysslade ihop min present till Emmi. Jag gjorde ett presentkort av en gammal videokasett med fodral, några tidningar och en jävla massa tejp. Tänkte att presentkortet måste ju matcha presenten.

Jag gav henne alltså en loppisrunda + lunch i Vasa. Pusselbitarna med bokstäverna är från ett gammalt spel jag hittade på loppis och de svarta girlangerna är så klart band ur videokassetten. Det var oväntat kul att ha sönder en sån - rekommenderas!

Lördag morgon åt jag frukost i Fäboda med syrran. Vi hade inte setts på en stund och hade massor att gå igenom.

Kaffe och smörgås utomhus är och förblir det godaste som finns. Pro tip: riv ner lite färsk ingefära i apelsinjuice och ta med. Då känner man sig extra frisk och hurtig.

Ljung ❤️

Här står jag och ser djup ut.

Väl hemma väntade dessa två bestar på mig.

På kvällen var vi bjudna på födelsedagsfest hos min barndomsbästis Emmi. Här är födelsedagsbarnet i all 32-årig glans!

Vi åt lax och potatis och tårta och satt ute tills det blev kolmörkt och rätt så kallt.

Jag var orange.

Och Bruno - som fyllde ett också! - hade discohalsband så vi skulle se var han och Sansa höll hus när de sprang runt. Sansa är min kusin Emmas jämngamla chowchow.

Idag har jag sovit länge, länge och sen gjort en kraftansträngning och förflyttat mig till soffan där jag läst ett av bidragen i Läs mig!-tävligen jag sitter i juryn för. Det är inte så lite pirrigt och kul att få ta del av manus på det sättet. Den manushögen är också orsaken till att de enda ”färdiga” böcker jag lyckats ta mig igenom den senaste tiden är ljudböcker. Men inget fel med det! Här är tre kanontips jag har lyssnat på i veckan eller fortfarande lyssnar på:

1. Svälten - Magnus Västerbro

   Otroligt bra bok som tar avstamp i hungeråren 1867-69 i Sverige och berättar vad mat eller mer avsaknaden av mat gör med ett samhälle. Ett tips till alla som är intresserade av politik, samhälle, historia eller bara en bra historia.

2. Who killed my father? - Éduoard Louis

   Ett en och en halvtimmes långt brandtal inläst av författaren själv som bryter å det grövsta på franska - charmigt! Texten i sig är inte så charmig, inte heller pappan som Louis skriver om. En kärleksförklaring till och en uppgörelse med en och samma far som slingrar sig kring varann tills det exploderar ut i en väl avstämd käftsmäll mot franska samhället som (precis så många andra samhällen idag) konsekvent skiter i sina svagaste. Otroligt starkt, lyssna i ett svep.

3. I’ll be gone in the dark - Michelle McNamara

   Historien om hur McNamara blev besatt av true crime och speciellt fallet med the Golden State Killer och hur hennes privata undersökning till slut hjälpte till att fånga mördaren. Tyvärr hann McNamara dö själv innan hon hann se honom fängslad.

Sen har jag lagat mat. Blomkål var en nyckelingrediens.

Det blev en slags linsgryta med potatis och blomkål plus friterade puri-bröd. Gjorde storkok och har åtminstone tre liter gryta kvar, perfekt till veckans lunchlådor. Pär tyckte att det var lite som om en finsk ärtsoppa och en indisk gryta hade fått barn ihop och det är ganska korrekt. Bröden hade kunnat vara fluffigare och tunnare, men gott var det i alla fall.

Nu ska jag läsa klart Hemliga Manuset och sen ska jag förbereda mig för en dag full av möten imorgon.

Recept: Pangpizza!

När jag var liten och bodde hemma kallade vi färdigmat som tillreddes i mikro för pling-saker. Alltså typ pling-pizza och pling-plättar. Döm om min förvåning när jag i vuxen ålder nån gång pratade om pling-pizza och mitt sällskap (tror det var Nikko) inte förstod vad jag menade. Tycker det faktiskt är en ganska fyndig term.

Idag gjorde jag inte en pling-pizza men en riktig pangpizza till middag. Jag säger pang för den var pang-god och pang-enkel att göra = perfekt fredagsmiddag. Nu är det ju fredagen nästan över men vem har sagt att du har mer energi imorgon? Därför tänkte jag uti min godhet dela med mig av detta löjligt enkla recept. Det är knappt ett recept faktiskt, förvänta er inget nu.

Du behöver:

🦴ett paket frusen smördeg (jag tog ett sånt som var en lite större platta, men varför inte göra handstora varianter med mindre plattor)

🦴en stor rödlök

🦴en stor gul lök 

🦴en paket fetaost i block (inga jävla tärningar olja tack)

🦴en burk creme fraiche

🦴timjan (färsk om du är en sån, jag använde torkad) 

🦴smör & farinsocker att steka i

🦴 nåt att pensla kanterna med, t ex lite vatten eller ett ägg, men det glömde jag så bevisligen går det bra utan också men den hade inte dött av lite mera färg och glans. Bildbevis:

Gör så här:

Ta fram smördegen och låt den tina, det här tar nog en timme. Men du behöver ju inte göra nåt under tiden. Sätt ugnen på 225 grader. Banka/kavla/dra ut smördegen när den är tillräckligt tinad på en med smörpapper klädd plåt. Jag tyckte det nästan var enklast att dra i degen. Du kan med fördel göra kanterna lite ojämna, det ser bara mer äkta ut då.

Skala och skär lökarna tunt. Stek löken på medelvärme i smör tills den är mjuk. När den är mjuk häller du på farinsocker (eller vanligt socker eller sirap) och timjan och låter det puttra ihop - igen på lite lagom värme. Tänk lite jazzig lounge-tempo.

Under tiden häller du creme fraiche i en bunke och smular ner blocket med feta. Blanda om med gaffel och bred blandningen på smördegen. Igen - gör det lite hafsigt och lämna nån centimeter obredd i varje kant.

Nu borde löken va färdigkaramelliserad. Gött! Bre den på fetakrämen. Kasta över lite timjan till. Vik in kanterna lite. Pensla kanterna om du kommer ihåg det. Annars skjutsar du in allt i ugnen i ungefär 10 minuter och sen äter du! Pluspoäng om du hittar en tomat-allergiker som blir glad för allergi-vänlig pizzavariant.

Nästa gång ska jag göra den med getost. Eller Västerbotten och kantareller GAAAAAAHHH va gott det hade varit.

Recept: världens bästa makaronilåda

Häromdagen pratade jag med min kompis Heidi och hon bad mig om tips om mat som är gott att värma upp dagen efter. OBS jag är inget matorakel, det råkade bara komma på tal i en annan diskussion. Så det här receptet är för dig, Heidi! Och för er alla andra som inte orkar laga mat exakt varje dag men ändå vill äta ok mat.  

Min bästa makaronilåda

Makaronilåda kan vara den osexigaste maträtten som existerar på denna planet eller så kan det vara en god vardagsräddare. Jag skulle säga att den variant jag gör regelbundet är ganska långt från den grådaskiga och geléiga makaronilåda man fick i skolan. Jag gör den här lilla lådan när jag vet att jag kommer ha mycket på gång de närmsta dagarna, för den gör sig tämligen bra uppvärmd och räcker flera dagar. Om man är två pers det vill säga, är man en familj på några stycken kanske den tar slut samma dag, men oh well. Då hade du i alla fall roligt en dag.

Du behöver: 

5-6 dl makaroner 
1 liter rödmjölk
1 burk naturell Mifu
1 förpackning majs
1 förpackning svarta bönor
Ett par nävar riven stark ost, t ex cheddar
Ett par nävar riven mild ost, t ex det som marknadsförs bara som “riven ost”
3 ägg
1-2 gula lökar
3-4 vitlökar
1 röd chili/eller chiliflakes efter behag
1 liten skvätt rökarom
1/2 dl skorpmjöl
salt, peppar, olja att steka i

Sätt ugnen på 175-200 grader, beroende på hur aggressiv din ugn är. Jag lägger min på 175.

Hacka lök, vitlök och chili fint och häll ner det tillsammans med Mifun i en stekpanna med olja. Stek allt på medelhög värme, så att löken blir glansig och mjuk: Mifun släpper en del vatten när du steker den, stek tills det mesta har avdunstat och mifun fått färg.

Under tiden mäter du upp de okokta makaronerna och låter dem singla ner i en ugnsform i lämplig storlek (min är 20x30 cm tror jag).

Sen vispar du ihop mjölken och äggen och salt.

När mifun ser klar ut häller du i bönorna och majsen du sköljt av i ett durkslag i stekpannan. Blanda om, skvätt i skvätten rökarom (det här kan du lämna bort om du inte hittar rökarom i affären) och peppra lite för svartpeppar är livet. Låt blandningen bli varm, men bönorna och majsen behöver inte stek-stekas.

När du tror att det är färdigt, häller du ner joxet i ugnsformen med makaronerna och slänger även i den starka osten och hälften av den milda osten. Blanda runt och häll äggblandningen över så att allt täcks. Skjuts in i ugn och äggklockan på 20 minuter. När den ringer tar du ut formen, blandar om allt och strör resten av milda osten och ströbrödet på ytan och så tillbaks in i ugn - den här gången i 30 minuter.

Och sen är det klart! Det tar en stund, men kräver minimalt med jobb. Ät med något grönt och krispigt - gurka eller ännu en underskattad skolmatssalsgrej; kinakål. Älskar kinakål <3

Ät tills tallriken ser ut så här. Bone up the teeth!

En pasta, ett mönster och en skön bok

Hej kompisar! Visst känns november som en enda stor dementorattack, all ork och all glädje ba *slurp* ut ur huvudet. Det känns som att allt jag gör these days är att motverka lejdo på olika sätt. Som idag:

Klädde mig som en optisk illusion i beige - min älskade kappa (som passar till ALLT) och en leopardklänning och en leopardscarf. Mönster plus mönster lika med sant. Det är mitt hemliga trick: alltid när man känner sig som tröttast; klä dig som piggast. Eller addera läppstift till en annars trött look. Det lockar bort blickarna från påsar under ögonen och hängande axlar. Nu kanske beige inte känns som en jättepigg färg, men ärligt - skulle ni vilja se den här mönsterkombon i en skrikigare färg? I think not.

Och mina flaxiga Adidas Falcons till det. Beige och rosa tillsammans- inte helt fel. Bra färgkombinationer gör mig alltid glad. 

En annan sak som alltid gör mig glad och jag försökte mig på idag är pasta. Jag kom på igår att det är hundra år sen jag lagat vad jag en gång i tiden reklamförde här på bloggen som ”min bästa pasta”. Så idag fick det bli den te meddag.

Sicken tur att man bloggar och kan gräva fram favoritrecept när man glömt bort dem. Fast den hör gången gjorde jag den med spenat istället för grönkål, för det var det jag hade. Gick hur bra som helst det också.  Tricket är att krydda så mycket att spenaten bara anas. Det blev skitgott.

Fast bäst av alla beprövade metoder mot dementorväder hittills har Den Mysiga Ljudboken varit. Just nu slalomlyssnar jag på Stina Wollter Kring denna kropp (som jag inte hört tillräckligt mycket på för att uttala mig om än) och DEN LJUVA PÄRLAN OCH BÄSTA MEDICINEN MOT ALLT EVER How to eat av Nigella Lawson, inläst av Nigella själv. Det må vara en receptbok, men det är så mycket mer än så. Nigellas matprogram har länge varit mina go to-klipp på Youtube i tider av tröstbehov, om ni inte fattar varför orkar jag inte förklara. Man fattar, eller så fattar man inte. Att höra hennes sensuella röst förtroligt viska nån anekdot om när hennes mamma vispade maränger - det bemästrar de flesta dementorer. 

Så på sätt krigar jag vidare.  

Nej, alltså förlåt, nu använde jag ordet ”kriga” ironiskt på ett sätt som jag och Pär brukar göra sinsemellan men som jag nu insåg inte funkar att göra utan förklaring. Förklaringen är att både jag och Pärry avskyr det här trenduttrycket ”kriga”. Jag ska kriga för dig och vi krigar tillsammans och bla bla bla... Det är så fånigt. Ingen behöver kriga för mig, thank you very much. 

Det om det - imorgon är det fredag! Till och med i detta kaamos tycks fredagar glimra till lite i kalendern. Vad ska ni göra i helgen? Kan ni inte berätta?  

En smoothie bowl och tankarna som föds ur den

Vaknade med en lätt slöja av huvudvärk igår pga AW i fredags. Det var ändå inte så mördarjobbigt att enda alternativet är att ligga kvar i sängen och få cokis & pizza intravenöst, utan mest bara som ett lite mysigt segt filter över tillvaron. 

Jag kommer aldrig säga att jag gillar att va bakis, men när det inte är sååå jobbigt eller när det mest jobbiga gått över så upplever jag ett slags lugn jag sällan har annars. Just det där sega, som att assocciationsbanorna får vila lite. T ex är det en av få gånger jag har tålamod att se film. Det här låter ju farligt nära alkoholist-logik så jag kanske ska påpeka att jag sist och slutligen dricker ganska sällan och ändå föredrar att vara icke-bakfull. 

Gårdagens seghet resulterade i att jag gjorde brakfrukost. Äggröra & smörstekt purjo, smoothie med jordgubbar och banan och stor mugg kaffe. Liksom designat för att möta alla mina bakosbehov. Åt allt tillsammans med nya numret av tidningen Sex. Vi beställde tidningen för en stund sen och fick den tidigare i veckan, men jag har inte haft ro/tid att sätta mig ner med den förr. Dessutom hade jag visualiserat den här stunden hela veckan för att stå ut - lördag förmiddag är det bästa jag vet. 

Känner mig alltid töntig när jag fotar mina frukostar eller min mat pga det är ju samtidens BÄSTA skämt: folk som fotar sitt liv istället för att leva sina liv. Alla gubbar ba: HÖHÖHÖHÖ. Som att man inte kan göra båda. Liksom fine, man behöver kanske inte fota varje macka man äter och det är väl hälsosamt att se upp från skärmen ibland. Men det här att man inte skulle kunna leva i nuet om man vill fota grejs man gör - pffffff bitch please. 

Instagram hjälper faktiskt mig att fokusera på nuet, om nuet nu är det ultimata att fokusera på - jag vet inte riktigt. Fokusera är inte min starka sida alls pga scatterbrain och att bokstavligen fokusera kameralinsen på nåt hjälper mig se det stora i det lilla osv. Jag har liksom svårt att komma ihåg att den här lördagsfrukosten har varit målbilden hela veckan om jag inte gör det till en actual bild. Det är nog lite därför jag bloggar också. Samtidsskadad? Säkert. Är jag ok med det? Ja va fan. Det är jag. 

Jag tycker det är skönt att få ett utanförperspektiv på skit ibland. Även om det är nåt så fånigt som en smoothiebowl. Det hjälper som sagt mig att fatta vad som händer. Klart det är en jakt på likes också, det är jag den första att erkänna. Och det är inte alltid så avslappnat, det håller jag med om.

Men det är liksom nåt annat också. Ett utryck, en dagbok, ett hjälpmedel. Sen får gubbarna höhöhö:a så mycket de orkar.